Har du någonsin stått knappt fyra meter från en tjädertupp med laddad bössa?
En tjädertupp som inte har varit spelgalen vill säga, det räknas inte.

Vi var ute på skogsfågeljakt utan hund en kompis och jag. Smygjakt på hösten när den är som bäst. Friskt och klart i luften, frosten hade fortfarande inte kommit och solen värmde behagligt men inte för mycket. Vi hade varit ute ett tag men ingenting stött upp och precis kommit ut på en snårig sommarväg, knappt använd på väldigt länge. Sikten var väl säkert en 150 meter innan vägen gjorde en svag stigning uppåt, böjde sig och försvann in bakom ett par buskar. Mitt på vägen precis i uppförslutet längst bort stod en svart, stolt gynnare och vi frös båda i steget. Tuppen hade inte tagit notis alls om oss och verkade fullt upptagen med sitt. Viskande kom vi fram till att vi lika gärna kunde försöka fast oddsen kändes små.

Smyga sig på en tupp som dessutom står öppet på en väg, förvisso en snårig väg, hur gör man det? Vi kom fram till att det var lättast om en av oss testade att gå i ett stort U ut från där vi stod i en vid böj upp mot tuppen. Jag drog längsta stickan och backade av vägen in i snåren vi kom från. Det var både risigt, blött och långt ifrån en tyst ansmygning. Hjärtat bultade såklart och lät, i mina öron, lika högt som en bongotrumma. Var det dags att börja böjen in mot vägen? Var jag i höjd med tuppen? Jag bestämde mig för att chansa och vek av. Snart började jag närma mig diket, såklart snårigt som tusan och jisses vad jag levde om tyckte jag. Nå, är den kvar så är den tänkte jag men inte hade jag satsat min månadslön på det. Sälgen började öppna upp sig, jag började skymta vägen. Jo jag hade kommit upp på rätt ställe och tro mig eller ej men tuppen stod kvar mitt framför mina ögon.

Det kändes om en evighet, samtidigt bara som en millisekund.
Jag höjde bössan och… pang.

Jag missade!
Tuppen satt kvar på vägen. Tittade på mig. Jag tittade på den. Jag vet inte vem som var mest förvånad.

Vad jag säkert vet är att den fann sig fortare. Den drog iväg fortare än en avlöning och jag stod kvar med lång näsa. Att först lyckas smyga sig in på en tjädertupp och sen stå fyra meter från den och missa. Hade inte min kompis också sett den hade jag trott att det var en spöktupp.

Det var bara att lyfta på hatten och gå till skjutbanan. En bra historia blev det ju iallafall. Nästan lika bra som tuppen jag faktiskt sköt på en toppfågeltur mitt ute på öppen myr med en dansande hund kring benen.
Men det är en annan historia.

//Lisa Pekkari