Jag tittar fortfarande när jag går förbi, omedvetet går blicken till den bädd som var din favorit. Fast jag vet att du aldrig kommer att ligga där igen.

Det var bara en vanlig kvällsrastning efter maten. Du och unghunden i koppel, våran vallhund var lös som vanligt. Unghunden trilskades och busade lite, som unga hundar gärna gör och nånstans då så trasslade han in sig i kopplet. Din husse böjde sig ner för att trassla ut hans ben och nånstans då så gled ditt koppel ur handen på honom. Han märkte det först när han ställde sig upp och tittade på dig. Då stod du ungefär 2 meter bort. Du tittade tillbaka. Du hade fortfarande inte bestämt dig.

Han lockade för han visste, visste precis som jag att en gnista tändes i dina ögon varje gång du kom lös. Samma gnista som tändes varje gång vi strök ditt koppel inför en jakt.

Och jag klandrar dig inte.

Det var det du vara skapad för. Att få springa fri. Att får jaga. Det spelade ingen roll om det inte var jakt nu för du blev alltid lika överlycklig när du kom lös oavsett om du fått vår tillåtelse eller om du rymt.

Vi visste också att när den där gnistan tändes så var det kört. Du bara måste iväg. Men sån var du. Du blev så lycklig.

Vi visste också att du alltid kom tillbaka till oss. Var det inte jakt sprang du en sväng, tio minuter, kanske femton innan du kom tillbaka och lät dig kopplas. Jagade vi gjorde du såklart samma sak men ville inte låta dig kopplas lika fort. Som mest hade du varit borta i 40 minuter en gång när du rymde. Samma sak hände då fast med mig, ditt koppel gled ur min hand och du sprang iväg över isen. Jag hann gå hem med vår dotter så hon inte skulle bli kall men du väntade på mig när jag kom tillbaka. På samma ställe som jag sist såg dig.

Så jag var inte så orolig när din husse kom hem och lämnade unghunden och vår collie. Han sa att du sprungit iväg efter byavägen och sedan vikit av efter sommarstugevägen mot Koskenniska. Han startade skotern och åkte efter. Klockan var då halv sju på kvällen. Ute var det kolsvart. Jag vet inte vad klockan var när han kom tillbaka men jag hade hunnit natta vår dotter.

Ett par timmar senare kom han hem, tomhänt.

Då började ett korn av oro växa i magen för det var verkligen inte likt dig. Din husse meddelade att han bara skulle värma sig och sedan ge sig ut igen. Han tog med sig våra andra hundar och försvann. Jag hann gå och lägga mig tillslut men kunde såklart inte somna. Tankarna snurrade i hopp och förtvivlan. Jag minns att det var då jag grät första gången för jag tror att jag fattade redan då att vi aldrig skulle få se dig igen.

Jag måste ha somnat för jag vaknade av att jag hörde ytterdörren öppnas. Klockan var halv två på natten och jag hoppade ur sängen och sprang ner för att få ta emot dig. Tänkte att du måste vara kall och trött.

Din husse stod i hallen med två hundar. Oro i ögonen, trött, kall, ville inte ge upp men tvingades. Ute var det januari. Snön låg djup, nästan en meter ren fluff och det var ca -20. Han sa att allt var så stilla där ute, mörkt, inte ett ljud förutom träden som suckade under snötyngden. Vallhunden hade plockat upp vittring och följt dig en bit men sedan tappat dig.

Vi tänkte först att det skulle va lätt att spåra dig men sommarstugevägen som alltid annars mest var oplogad var nyplogad och hård fram till vändplatsen. Inga avhopp såg han heller för där var fullt av spår efter renar och älgar. Det var omöjligt att urskilja ditt spår från alla de andra spåren som hundratalet djur hade lämnat. Hade vi bara haft nysnö, men den turen hade vi inte.

Den natten sov vi inte mycket. Oroade oss för vad som kunde ha hänt. Hoppades barnsligt att allt bara var en mardröm och att du skulle ligga i din bädd på morgonen. Flera gånger under natten hörde jag hur din husse öppnade dörren för att se om du letat dig hem till vår trapp. Han sov nere på soffan för att höra minsta ljud som kunde tyda på att du satt där ute.

Nästa morgon gav han sig av med skotern innan det ljusnade, för ljuset med den nyss återkomna solen varade inte länge. Jag packade ner vår dotter i vagnen och tog med våra andra hundar för att hjälpa till. Jag hade meddelat mitt jobb tidigt på morgonen att du rymt och jag ville ta ledigt för att leta.
Hela veckan tog jag semester. Vi turades om att leta med skoter på alla tänkbara och otänkbara ställen medan den andra var hemma med dottern. Vi ropade ditt namn över otaliga vita myrar och frusna skoterspår. Jag tog bilen runt till de närliggande byarna för att leta där. Ringde alla jag kände och inte kände bara för att öka chanserna. Jag kontaktade tom siare för jag hoppades. Hoppades så att det gjorde ont.

Jag minns hur mina tårar rann efter att din tidigare ägare ringde från grannbyn och meddelade att han och hans fru skulle åka en tur bara för att leta efter dig. Till oss kom du när du var ett år och det var nu fem år sedan men han brydde sig lika mycket om dig som vi gjorde.

När veckan gått tvingades vi inse att du nog aldrig skulle komma tillbaka.
Det var tungt. Det är fortfarande tungt.
Att aldrig få veta vad som hände dig är nog det värsta.

Du försvann utan det minsta spår.

Dina ögon var sammetsbruna och din gulbruna päls mjuk som silke, ett av dina öron stod och det andra hängde. Du älskade att ligga på rygg och bli kliad på magen och du flög med lätta steg över myrarna. Du var kanske inte den klaraste jaktstjärnan i skogen men vad spelade det för roll. Du var våran familjemedlem, våran vän. Ett outtröttligt sällskap i skogen, alltid så lugn och glad och enormt tillgiven.

Jag tittar fortfarande när jag går förbi, omedvetet går blicken till den bädd som var din favorit. Fast jag vet att du aldrig kommer att ligga där igen.

Ett år har gått.
Du fattas oss fortfarande.

/Lisa