En stor del av styckningsresterna går att använda till buljongkok (ben med köttrester, märgben senor mm), något som inte utnyttjas i någon större utsträckning. Att koka buljong är tämligen tids- och arbetskrävande, men ger en fin slutprodukt. Många utnyttjar däremot styckningsrester till hundmat, vilket är ett värdefullt tillskott som minskar åtgången av och kostnaden för köp av foder. Optimalt är att först utnyttja det som går till buljongkok och därefter använda de avkokta köttresterna som hundfoder.
Tyvärr tycks ingen längre vara intresserad av att köpa upp hudar från älg och hjort varför dessa tills vidare saknar kommersiellt värde. Istället har vi jägare problemet att göra av hudarna liksom skallar, ben och slaktrester. Den så kallade biproduktsförordningen som reglerar hur man ska hantera exempelvis slaktavfall från tamdjur gäller för närvarande inte vilda djur, men någon form av reglering av denna hantering kan förväntas den dag Jordbruksverket gör en föreskriftsändring.Ovanstående innebär att det i princip inte finns några generella regler mot att lägga hudar och skallar i soptunnor. Inte heller mot att lägga ut slaktavfall som mat till rovdjur och fåglar eller som åtel i skogen. Genom att använda slaktavfallet till utfodring och åtel får det också indirekt ett värde. Trots att generella regler saknas för hantering av biprodukter från vilda djur kan respektive kommun stödja sig på exempelvis miljöbalken (nedskräpning) och tillämpa lokala regler.
Fallvilt som ej stångats- eller trafikdödats skall alltid nedgrävas om inte prov visar på, ej smittat kött.