Skogs fakta L R F Skogsstyrelsen Skogssverige Skogsaktuellt Jordbruksaktuellt Skogens största skadegörare Samverkan i skogen Nya förslag från SLU
Statligt stöd för viktig viltvård [2018-03-03]
Bryn och kantzoner är mycket värdefulla miljöer för insekter, fåglar och inte minst vilt. Genom att hos Skogsstyrelsen ansöka om statligt stöd kan en markägare få ersättning med 70 procent av kostnaden för anläggandet av ett skogsbryn.
Nokås, natur- och kulturmiljövårdsåtgärder i skogen, kan betalas ut för åtgärder av skilda slag. Det kan vara att återskapa våtmarker, att restaurera äldre transportleder eller kulturmiljöer och att bidra till kostnaden för att plantera löv på igenlagd åkermark.
Och så till att skapa bryn och kantzoner. Något som tillkommit som en stödberättigad åtgärd.
Möjligheter finns
Kristoffer Almqvist, som arbetar med statliga stöd på Skogsstyrelsen i distriktet för Sörmland-Örebro, säger till Svensk Jakt att det inte är många som känner till möjligheterna att få stöd för att anlägga brynmiljöer.
– Min erfarenhet är att väldigt få känner till detta. För viltvårdsintresserade markägare finns här en möjlighet att både skapa miljöer för viltet och öka den biologiska mångfalden. Genom Nokås kan markägaren få så mycket som 70 procent av kostnaderna för plantor av träd och buskar och för själva planteringsjobbet, säger Kristoffer Almqvist.
Gången för den intresserade är enkel. Ta kontakt med Skogsstyrelsen för besök och rådgivning. Skicka in en beskrivning av vad som ska göras, och ansök om bidrag.
– Efter beslutet genomförs åtgärderna och när redovisning av kostnader för plantor och arbete gjorts betalas stödet ut, säger Kristoffer Almqvist.
Stor betydelse
Han menar att det är en möjlighet som skulle kunna utnyttjas mycket bättre.
– Jag är själv en viltvårdsintresserad jägare som vet vilken betydelse kantzonerna har för viltet, både vad gäller foder och skydd, säger Kristoffer Almqvist.
Utöver de möjligheter som Nokås ger för anläggande av bryn finns ytterligare EU-stöd, Skogens Miljövärden, där bidrag kan utgå till markägare som hugger fram en kantmiljö.
För markägare och jägare som vill veta mer om vilka möjligheterna är att få stöd för åtgärder som gynnar vilt och miljö finns mer information på Skogsstyrelsens hemsida.
Miljöhänsyn i skogsbruk fungerar
Vid en inventering av skogar i Hälsingland som gjordes för drygt tio år sedan hittade forskarna en hel del rödlistade mossor och lavar. När samma områden återinventerades några år efter att de hade avverkats, fanns en hel del av de rödlistade arterna kvar på enskilda träd och i träddungar som lämnats. Däremot hade de nästan helt försvunnit från de kala, öppna ytorna, det vill säga så som det ser ut efter en traditionell kalhuggning.
Lagkrav
I dag är det ett lagkrav att skogsägare ska ta hänsyn till den biologiska mångfalden genom att lämna en del träd vid varje slutavverkning. Denna typ av miljöhänsyn är också något som de certifierade skogsägarna måste lägga stor vikt vid. Mer än 70 procent av alla skogsägare i Sverige är anslutna till något av de två certifieringssystem som finns.
– Vår studie är den första som i detalj följer rödlistade arter från tiden före avverkning och in i hyggesfasen. Den ger ett kvitto på att miljöhänsynen är bra för i alla fall vissa känsliga arter jämfört med hur man gjorde tidigare. Att lämna träd vid avverkningen gör alltså nytta eftersom arterna har mycket större chanser att överleva, säger Jörgen Rudolphi, forskare vid institutionen för ekologi vid Sveriges lantbruksuniversitet.
Större områden
Men det finns arter som kräver mycket större skyddade skogsområden för att kunna överleva. Miljöhänsynen inom skogsbruket måste därmed kompletteras med reservat. Dessutom har vissa av de undersökta skogarna troligtvis aldrig utsatts för kraftiga huggningsingrepp tidigare. Då hade de antagligen inte haft samma mångfald av rödlistade mossor och lavar. Bolaget som äger skogen tog också större hänsyn vid avverkningen än vad som krävs enligt Skogsvårdslagen.
– Det finns en del frågor kvar att besvara om hur hänsynen ska utformas för att få bästa effekt. Till exempel hur stora dungarna måste vara och hur ska de placeras. Det är heller inte klart vad som händer på ännu längre sikt i dessa skogar, säger Jörgen Rudolphi.
Fakta
Rödlistade arter är sådana arter som riskerar att minska kraftigt eller dö ut, till exempel på grund av skogsbruk.
Skribent
Svensk Jakt
Allt mindre mångfald i jordbrukslandskapet
Det storskaliga jordbruket påverkar landskapets biologiska mångfald, och förändringen sker i en allt snabbare takt. Det säger Margareta Ihse, professor emerita i ekologisk geografi vid Stockholms universitet, som studerat denna förändring i bland Sörmland, i en intervju med Katrineholms-Kuriren.
Sörmland har gått från att vara ett jordbrukslandskap till en vattenfattig kulturstäpp, säger Margareta Ihse, som har forskat på landskapets betydelse för den biologiska mångfalden.
Hon har studerat flygfotografier över bland annat Sörmland och Skåne från 1940-talet och framåt. På uppdrag av Naturvårdsverket har hon bland annat kunnat konstatera att förändringen av landskapet sker i en allt snabbare takt och till nackdel för den biologiska mångfalden.
– Det är prärien i USA som fungerar som ideal när jorden brukas: stora, fyrkantiga, lätthanterliga åkerfält. Men i Sverige har vi inte prärie, utan ett kuperat och småskaligt landskap med stor variation mellan jordarterna. Förr följde bönder jordartsgränser, men det är besvärligt att göra i dag när man kommer med stora maskiner, säger Margareta Ihse till Katrineholms-Kuriren.
Rationaliseras bort
Stora, sammanhängande åkrar med raka kanter är mer effektiva. Diken, kärr, åkerholmar, dammar och gärdsgårdar, även kallade odlingshinder, brukningshinder och vattensjuk mark, rationaliseras bort och marken torrläggs.
– Genom att ta bort det här försvinner livsutrymmen som utgör basen i näringskedjan och ekosystemen för sångfåglar, säger Margareta Ihse.
Att det överhuvudtaget finns äng- och slåttermarker kvar i Sverige är EU:s förtjänst, menar Margareta Ihse.
– Tack vare konventionen om biologisk mångfald har man kunnat söka pengar för att bevara markerna.
När betet upphör förbuskas markerna. Vissa arter gynnas i detta nya landskap, men de är ytterst få.
– Vi slår sönder ett landskap som vi vet har sett ut så här sedan minst vikingatid, alltså i över tusen år, säger Margareta Ihse till Katrineholms-Kuriren.
Svensk Jakt
På måndag öppnar länsstyrelsen i Örebro län en ny telefontjänst dit allmänheten kan vända sig för akuta rovdjurshändelser.
Syftet med rovdjurstelefonen är att förenkla kontakten med länsstyrelsen när brådskande ärenden, som exempelvis rovdjursangrepp på tamdjur eller hund, inträffat. Det går också att ringa till rovdjurstelefonen när tamdjursägaren skjutit ett rovdjur i samband med angrepp mot tamdjuren.
På måndag ändras jaktförordningen vilket innebär att djurägare ska anmäla till länsstyrelsen och inte till polisen, när man skjutit mot rovdjur eller dödat rovdjur för att förhindra ett pågående angrepp på tamdjur eller hund. Regeringens syfte med ändringen av jaktförordningen är att underlätta ett effektivt skydd för tamdjur samt att stödja de djurägare som drabbats av rovdjursangrepp.
– Det är alltid tråkigt för den djurägare som drabbas av angrepp på sina djur. Med den nya rovdjurstelefonen blir det lättare att få kontakt med oss, så att vi snabbt kan komma ut och bekräfta rovdjursangreppet. Dessutom blir det möjligt att nå oss dygnet runt, säger länsstyrelsens rovdjursansvarige Per Wedholm i ett pressmeddelande.
Svensk jakt 2013-06-29
Undvik onödiga viltolyckor
Nu på vintern har viltet svårt att finna föda och utnyttjar gärna plogade vägar med litet trafik för att ta sig fram lättare. Finns det då lämpligt foder vid vägen är risken stor att viltet stannar kvar där, med ökad risk för viltolyckor som följd. Helt i onödan, om man bara tänkt sig litet för vid siktröjningar och avverkningar.
Siktrensning
Med anledning av flera älgolyckor har Jägareförbundet fått frågor om hur man bör bete sig när man siktrensar i skog nära trafikerade vägar.
– Självfallet kan man inte veta om olyckorna hade inträffat ändå, men att lämna prima foder precis i vägkanten kommer förmodligen att öka olycksrisken säger Markus Olsson, nationellt ansvarig för trafikeftersök vid Svenska Jägareförbundet.
Bärris och knoppar
Vintertid äter älgar, rådjur och hjortar mycket bärris, ljung och knoppar från låga träd och buskar. Är det mycket snö kan det vara svårt att finna föda.
– Fällda träd ger tveklöst ett värdefullt tillskott av foder säger Fredrik Widemo, vilt- och naturvårdsstrateg på Svenska Jägareförbundet.
– Samtidigt är det viktigt att tänka sig för, så att man inte lockar viltet till olämpliga platser, säger han.
Långt från vägen
– Vi rekommenderar alltid att man utfodrar och fäller träd som viltvårdshänsyn långt från trafikerade vägar, fortsätter Fredrik Widemo.
– Fäller man träd nära vägar av andra orsaker bör det vara en rutinåtgärd att inte lämna begärligt foder nära vägområdet. Det gäller förstås oavsett om man bedrivit skötsel av vägområdet eller skogsbruk.
Favoritföda
Särskilt smakliga är rönn, asp, sälg, ek och viden, men även björk och tall lockar viltet. Det är framför allt knoppar, årsskott och tunna grenar som är intressanta, men röjer man sly kan hela stammarna behöva tas bort.
Det är främst skogsskötseln som begränsar trädbildning hos rönn, inte älgen.
Fredrik Widemo [2014-05-26]
I en ny C-uppsats från Linköpings universitet undersöker två studenter attityder till miljöeffekterna av klövviltets bete. Eller försöker i alla fall göra det. Nu blev intervjustudien faktiskt istället ganska mycket ett talande bevis på hur debatten om miljöeffekterna av älgens bete i första hand är ett svepskäl och en dimridå. Både från skogsbrukets och från Skogsstyrelsens sida.
För ett par månader sedan blev jag kontaktad av två studenter vid Linköpings universitet, som skulle skriva en C-uppsats i ämnet Miljövetenskap. Det handlar alltså om en uppsats på fördjupningsnivå, steget innan examensarbetet. Studenternas val av fråga att studera är ett av de områden som jag själv lägger mest tid på, både när det gäller egen forskning och rådgivning. Jag ställde därför självklart upp på att bli intervjuad och ge min syn på kunskapsläget, kunskapsbehov och attityderna hos olika aktörer.
Studien var upplagd som en intervjuundersökning, där två jägare, två markägare och två tjänstemän från Skogsstyrelsen fick svara på samma frågor under personliga intervjuer. De olika frågorna stimulerade till en ganska lång och intressant diskussion i ämnet under en dryg timmes tid, vill jag minnas.
Häromdagen kom så den färdiga uppsatsen. Jag hade väntat mig att markägarna och skogsbruksföreträdarna liksom Skogsstyrelsen i vanlig ordning skulle hävda att klövviltets bete på rönn, asp, sälg och ek (RASE) i ungskogsfasen är ett allvarligt hot mot den biologiska mångfalden och miljökvalitetsmålet Levande skogar. Det gjorde de också, men mest i förbifarten.
Istället uppvisar många av citaten och en del av slutsatserna ett närmast totalt fokus på ekonomiska kostnader för markägaren av klövviltets bete. Inte miljöeffekter. Markägarna ansåg exempelvis att ”problemet är av största vikt för markägarna eftersom det är de som drabbas av ekonomiska förluster”. En av Skogsstyrelsetjänstemännen sade:
”Det största problemet är ju den biologiska mångfalden och sen är det ju för samhället som helhet. Skogsindustrin kommer att drabbas och markägare kommer att drabbas. Det skapar ju sämre ekonomi i samhället som helhet, det drabbar ju alla, även om de drabbar några få mer. Sen har man ju medborgarna som tycker om att vara ute i varierande skogar, som gillar att lyssna på olika fåglar, som gillar att plocka både blåbär, lingon och hallon. De kanske får nöja sig med att bara plocka hallon i framtiden om bärriset försvinner och så vidare. Det är ju också en förlust. Många är det ju som förlorar på ett eller annat sätt. Klövvilts populationerna förlorar ju också på sikt eftersom man plockar bort successivt deras mat. Allting går i en nedåtgående spiral om vi fortsätter som nu”.
Medan hans kollega sade:
”Vi har ju försökt att intressera SNF och Världsnaturfonden och sådana organisationer ur miljöperspektivet. Det är ju om de får upp frågan så kanske det skulle finnas några politiker som ser några vinningar att vara med och lösa det här. Man har ju varit inne på det när vi tittar på jaktlagstiftningen exempelvis. Den här nya älgförvaltningsmodellen som kom för några år sedan är ju politiska initiativ för att försöka lösa den här problematiken, men den har ju väldigt lågt nyhetsvärde och det är inget som Fredrik Reinfeldt skulle duellera med Stefan Löfven. Men det är ju miljöperspektivet vi försöker lyfta fram för att komma in i maktens korridorer.).
Ganska intressant slutkläm, kan man tycka. Även om det är elakt att hänga upp sig på lösryckta uttalanden ur långa bandade intervjuer, så faller de in i ett tydligt mönster: Spela miljökortet, så får vi mer medhåll för att skjuta ned älgstammen.
Författarna till uppsatsen konstaterar liksom Skogsstyrelsen att ”Miljöorganisationerna har inte lyft den här frågan, vilket kan anses vara märkligt då dessa organisationer har mycket kunskap och erfarenhet om miljörelaterade frågor.”
Visst har de det. Eftersom jag regelbundet (och senast idag) diskuterar skogsbruk med dessa organisationer vet jag dock att de är väl medvetna om vad som främst begränsar variationen i skogarna, bärriset och förekomsten av trädbildande RASE. Det är inte älgen, om vi säger så… Och jag tror mig även ha koll på att miljöorganisationerna vet att betade skogar hyser mer mångfald än obetade. Det finns till och med vetenskapliga studier som visar att betade tallar hyser mer mångfald än obetade…
Jag tror tydlighet är en grundförutsättning för att vi ska finna fungerande kompromisser mellan viltförvaltning, annan markanvändning och naturvården. Nyckelordet är acceptans från de olika inblandade aktörerna och samhället. Dimridåer och svepskäl förhindrar detta effektivt. Samma sak gäller inställningen att vi bara ska reglera klövvilts populationerna, inte mängden foder. Den synen visar noll kompromissvilja, och får därmed ingen acceptans från jägarkåren.
En verkligt ekosystembaserad förvaltning där vi finner en balans mellan foder och klövvilts populationer genom att förvalta bägge aktivt ställer vi däremot självklart upp på.
Här kan du läsa hela uppsatsen: