Folkärna var en av socknarna i Folkare härad, övriga var Grytnäs, Hedemora och By, tillsammans med socknarna Husby, Garpenberg och Avesta tillhörde dessa alla Näsgårds län i Dalarna. Namnet Folkärna har ingen exakt härkomst utan jag väljer en av de vanligaste teorierna, nämligen den som vitfrejade Hülpers i sin dagbok över en resa genom Dalarna, efter samtal med folket boende i socknen, där har han dragit slutsatsen att Folkärna skulle komma från ordet ”fol” för trakt, då betydande ”trakt med mängder med kärr”, uttalas ”fåll-tjärna”.

1776 skriver Gustaf Christerinin om socknens djurliv följande : ” Vilda djur saknas icke, och deras ideliga härjningar förorsaka stor skadegörelse för befolkningen. Björnar äro visserligen ganska sällsynta, men över vargens blodiga framfart klagas det synnerligen mycket.

Ormar och andra giftiga varelser visa sig sällan. På harar och grävlingar är tillgången tämligen stor. Även vesslor och ekorrar fångas, men det sker mera sällan. Lodjur, uttrar och mårdar visa sig ofta. Att bävrar uppehålla sig i Dalälven ådagalägga träd, som äro skadade genom gnagningar. Älgar ströva stundom genom socknen. Svanor infinna sig i mängd vid vårens början men kunna sällan fångas. I sjöarna simma tusentals änder omkring inemot hösten. Tjädrar, orrar och järpar finns visserligen, men de äro rätt fåtaliga. Hägrar uppehålla sig här under sommaren”

Folkärna socken 1652

215,00 kvadratkilometer, varav 193,10 land

Varför jagar vi ?

Under den längsta delen av den tid vi människor funnits på jorden har vi varit jägare. Att jaga är ett naturligt sätt att leva.

Andjakt vid en insjö när solen går ned. Fågelhundarnas arbete på det höstfärgade fjället. Tunga älgspår i mossan, eller – harjakt i nysnö. Jakten erbjuder jägarna många glädjeämnen och naturupplevelser. Även om själva jagandet är kärnan är det inte det enda som ger jägaren upplevelser och stimulans. Viltvård, hundträning, markvård, kamratskap, skytteträning är andra viktiga inslag i jakten.

Till jakten hör också tillvaratagandet av bytet, antingen det handlar om att laga till en älgstek eller bereda ett rävskinn. Viss jakt är också nödvändig för att begränsa de skador viltet kan ställa till med, exempelvis trafikskador, skador på skog och gröda. Jägare emellan behöver man inte förklara eller försvara jakten. Idag finns det dock många människor som lever långt från jakten och naturen. Här några argument som kanske kan hjälpa till att förklara ”jaktens själ”:

 Vi har våra rötter i jakten. Under den längsta delen av den tid vi människor funnits på jorden har vi varit jägare. Att jaga är ett naturligt sätt att leva.

 Jakt är ett sätt att uthålligt skörda ett överskott som naturen ger. En betydelsefull del av jaktskickligheten är att nyttja den resursen klokt och inte ta ut mer än naturen producerar.

 En viktig del av den jaktliga upplevelsen är att jaga med etik. De regler nöjesjägarna jagar efter är betydligt hårdare än de villkor som råder i naturen.

 I den jaktliga känslan ingår också tillfredsställelsen att själv kunna hämta sin mat från naturens skafferi och laga till den. Viltet har levat ett naturligt liv fjärran från djurfabriker, antibiotika och andra konstgjorda sätt att hantera djur.

 Att jaga tillsammans är ett naturligt sätt att umgås. I jaktlaget blir man bedömd efter hur god jägare och kamrat man är, inte efter social position skogsinnehav, gods och guld.

 Jakt är också naturupplevelse. Många jaktdagar är det enda ”bytet” minnen av upplevelserna i skog, på fjället eller i skärgården.

 Den trognaste jaktkamraten är hunden. Mycket av jaktlyckan ligger i att träna sin hund och glädjas åt hans arbete.