Europeisk Asiatisk gråvarg i den Svenska populationen är den starkast växande populationen i Europa, detta pga att den svenska regeringen inte sörjt för att begränsa den, till en nivå där den inte påverkar människor, övrigt vilt och tamdjur nämnvärt.
Vargen förkommer som vandrande ungvargar, revirbildande par och föryngrande revirgrupper. I ett revir är alla vargar släkt med varandra utom alfaparet.
I FJVK förkommer hittills endast vandrande ungvargar. I Avesta kommun finns påverkan av ett revirbildande par (Klössbergsvargarna) utan föryngring på över ett år. DNA prov visade att det var vargar från två olika revir i Värmland. Senaste observationen gällde bara hanen, kan tyda på föryngring.
Vargens spåravtryck är i stort likt hundens, det finns ca 7 hundraser i Sverige som har lika stora spårstämplar. Skillnaden finns i hur hund och varg rör sig. Hund följer gärna vägar som den lämnar tillfälligt för att lukta in vid sidan. Vargen går helst vi sidan om vägen som han bara tillfälligt går ut på, undviker broar. Hund galopperar ofta i bågar medan vargen använder skritt och trav långa sträckor rakt fram.
Galoppspår ca 3 m mellan dubbelisättning(samt spretiga fram tår) för varg, ca 1,5-2 m för hund med samma storlek på tassavtrycken. Vid trav dubbelisättning varje steg, vid skritt inga dubbelisättningar. Varg mäts utan klor. Mått : Fram 9-11 cm – Bak 8-10 cm. Bakre trampdyna : Fram buktar framåt – Bakre buktar framåt. (så också bland några stora hundar också)
Den senaste vinterns (2013-14)officiella inventering visade att det fanns cirka 400 vargar i landet, innan årets valpning. Golvet för landets vargstam är 270 individer.
DNA-analys blir allt mer sofistikerad och kan användas i allt från polisarbete till viltvård. För det senare ökar användningsområdena för varje år och Sverige ligger längst fram i den utvecklingen. Viltskadecenter berättar om användningsområdena.
Kartläggningen av släktskapsförhållandena i den skandinaviska vargstammen är unik. Vanligtvis är det extremt svårt att upprätta stamtavlor för vilda djur, men bland våra vargar är individernas släktskapsförhållanden nästan fullständigt klarlagda.
Vargstammen var liten när forskningen började samla prover så det har varit möjligt för Skandulv och Lunds Universitet att bygga upp ett släktträd allteftersom åren har gått och vargarna blivit fler. På senare år har även prover som länsstyrelsernas fältpersonal samlat in bidragit till att fortsätta bygga upp databasen och släktträdet.
Om det finns möjlighet och prover att tillgå analyseras de revirmarkerande djuren i Skandinavien varje eller vartannat år. På så vis upprätthålls information om dessa DNA-profiler. Den informationen är en förutsättning för att man ska kunna härleda andra prover, till exempel från skadegörande vargar, till ett särskilt revir
DNA-analys i inventeringsarbetet
Inventering av varg i Sverige genomförs framförallt genom att spåra vargarna på snö. Väl genomförda spårningar ger information om hur många vargar det finns i ett revir samt om det har fötts valpar i reviret under våren. Spårningar ger även besked om djurens sociala status, det vill säga om de är revirmarkerande eller inte. DNA-analyser används som ett bra komplement i inventeringsarbetet.
För DNA-analysen används i allmänhet spillning. Frågetecken som dyker upp under inventeringssäsongen eller som kvarstår efter vintersäsongens spårningar är den viktigaste faktorn som styr vilka spillningar som ska analyseras.
Således blir det många spillningar som inte analyseras men det är inte lätt att veta under säsongens gång vilka som kommer att behövas.